.

Jag är sjukligt sjuktligt rädd när jag går ensam ute, ibland spelar det inte ens någon roll om det är ljust. Men när det mörknat så tror jag att det är min sista tid i livet, att något hemsk kan hända vilken sekund som helst... Det är så jobbigt att hela tiden oroa sig för att skadas på något sätt. Min största skräck är att bli våldtagen, och min hjärna ser till att jag är förberedd varje gång jag är ensam och det är mörkt. det är en hemsk känsla att "vänta" på att det ska hända. Jag lägger ofta märke till mina egna skuggor, det blir ofta två.. därför rycker jag ofta till och tror att någon går bakom mig, förföljer mig. Jag har väl mer eller mindre alltid varit rädd för mörker, mamma fick jämt titta under sängen innan jag skulle sova när jag var liten. För vem skulle kunna veta om det fanns ett monster där eller inte. Jag ville vara på den säkra sidan. Minns hur min bror gått och lagt sig under min säng, han låg och väntade på att skrämma mig..gissa om han lyckades. En annan sak som kan ha påverkat mig kanske är den gången då jag som liten blev förföljd. Vi hade varit på huvudstabadet, det var mitt på ljusa dagen och jag skulle hem. Jag tyckte han en bit bakom var underlig så jag gick fortare, han ökade, jag gick ännu fortare och han ökade ännu mer, varav jag börjar springa och han med. Jag hade nära till maddes port och sprang vettskrämd upp dit! Men räcker det för mitt beteende idag, det var så många år sedan.. och hur länge tänker det fortsätta?!

Anledningen till att jag skriver det här är att jag nyss insåg hur sjukt det egentligen är.. jossan bor 100 m ifrån mig och jag tar upp överfallsalarmet och är beredd som vanligt! Det läskigaste är nästan när man precis kliver in i porten, och det skönaste när porten stängs då man är i trygghet igen.

Jag borde prata med någon........