Ensam är jag både stark och svag.
Det har nu gått över ett halv år sedan jag förlorade kärleken. Han var mitt allt, det vet jag nu. Men tillslut Kom vår kärleks domedag, en dag då bägarn rann över. Jag orkade inte mer, jag vart osäkert på det fina och bra som jag nu vet att vi hade. Det har varit en tuff tid för oss båda då vi kämpat för varandra i fel tidpunkter. Tillslut kommer man till det stadiet då det är dags att släppa allt och ta sig vidare, vidare för nya möjligheter. För mig gick det i 3 steg.
1. Jag hamnade i en "fyllekoma" (som han kallade det) livet var underbart, men jag visste inte vad som väntade när jag skulle vakna upp.
2. Jag fattade vad jag förlorat, hela min värld rasade samman, den var helt jävla förstörd. Jag ville bara bort, att vakna på morgonen var en hemsk känsla. Det var en ny dag att kämpa sig igenom för att sedan somna och vakna upp i helvettet igen.
3. Började inse att om jag ständigt skulle tycka synd om mig själv och inte se framåt, så var jag faktiskt påväg att gräva min egna grav. Därför intalade jag mig själv att det fanns en anledning till det inpulsiva slutet mellan oss. Att jag faktiskt kunde må bra utan honom. Det tog ett bra tag men jag började tro mina ord. Jag tog mig upp och jag rasade ner. Min intalan blev till en bomb av lögner, ja.. den exploderade såklart. Men det gäller att inte ge upp, tänka positivt, inte blir det bättre av att deppa ihop?
Efter månader av olycka så klarar jag mig bra utan personen i fråga. Tänka sig att den dagen skulle komma.. Men ensamheten kommer på besök titt som tätt och jag drabbas av djup ångest. Det finns tillfällen då jag bara vill släcka ner, krama kudden och gråta mig till sömns. Ni vet säkert vad jag menar? .. den där känslan av att känna sig så liten och obetydlig.
MEN självklart så finns det också dagar då jag känner mig stor stark och självständig. Det finns ett helvette med att vara ensam men ett himmlerike med att kunna vara det. Att kunna ha friheten till det mesta och gå sin egen väg i livet. Att älska sig själv och sätta sig själv i första hand. Det är dit jag är påväg Fast under tiden får jag oväntatbesök.
Så är ensam stark eller svag? Jag vet inte.. ensam och lycklig är stark, ensam och olycklig är svag. Jag är väl någonstans i mitten. Kärleken kom och blev en vana för mig, ett beroende som jag inte kan ta mig ur. Klart det känns tomt efter att ha fått närhet och kärlek i 3 års tid. Jag har alltid (inte alltid men så det känns) haft någon som kramar på mig om nätterna. Jag har alltid vetat hur det är att vara älskad. Jag vet det fortfarande.. men jag får inte längre känna känslan.
Det som skrämmer mig mest är hur lång tid det kan ta innan jag finner den där känslan. Vart när och hur träffar jag den rätta igen? Kan det ta 1,2 eller 3 år? För hur svårt är det inte att hitta rätt, att två hittar varandra och blir till ett.
Denna tanke får mig att känna brådska och det skrämmer mig. jag vet att det kommer när man minst anar det, men jag är faktiskt otålig. Jag har så mycket mer än så här att ge. Men när tiden väl är inne och ensamheten har gett sig av tror jag att det kan bli riktigt riktigt bra. Jag tänker inte längre söka utan bli funnen istället. Något som hjälper mig dit är att det är stor skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam, så ett tack till alla mina fina vänner.
Glöm inte heller att det är så lite du skänker när du ger av dina ägodelar, det är först du ger av dig själv som du skänker en verklig gåva.
Och så en liten sak till: ..Robert om du läser det här vill jag bara tacka för att du gjort mig till den jag är idag. Jag har fått fina minnen och goda erfarenheter utav vårat förhållande som jag vet att jag har nytta av i framtiden. En liten plats i mitt hjärta kommer alltid vara din, så tack!
1. Jag hamnade i en "fyllekoma" (som han kallade det) livet var underbart, men jag visste inte vad som väntade när jag skulle vakna upp.
2. Jag fattade vad jag förlorat, hela min värld rasade samman, den var helt jävla förstörd. Jag ville bara bort, att vakna på morgonen var en hemsk känsla. Det var en ny dag att kämpa sig igenom för att sedan somna och vakna upp i helvettet igen.
3. Började inse att om jag ständigt skulle tycka synd om mig själv och inte se framåt, så var jag faktiskt påväg att gräva min egna grav. Därför intalade jag mig själv att det fanns en anledning till det inpulsiva slutet mellan oss. Att jag faktiskt kunde må bra utan honom. Det tog ett bra tag men jag började tro mina ord. Jag tog mig upp och jag rasade ner. Min intalan blev till en bomb av lögner, ja.. den exploderade såklart. Men det gäller att inte ge upp, tänka positivt, inte blir det bättre av att deppa ihop?
Efter månader av olycka så klarar jag mig bra utan personen i fråga. Tänka sig att den dagen skulle komma.. Men ensamheten kommer på besök titt som tätt och jag drabbas av djup ångest. Det finns tillfällen då jag bara vill släcka ner, krama kudden och gråta mig till sömns. Ni vet säkert vad jag menar? .. den där känslan av att känna sig så liten och obetydlig.
MEN självklart så finns det också dagar då jag känner mig stor stark och självständig. Det finns ett helvette med att vara ensam men ett himmlerike med att kunna vara det. Att kunna ha friheten till det mesta och gå sin egen väg i livet. Att älska sig själv och sätta sig själv i första hand. Det är dit jag är påväg Fast under tiden får jag oväntatbesök.
Så är ensam stark eller svag? Jag vet inte.. ensam och lycklig är stark, ensam och olycklig är svag. Jag är väl någonstans i mitten. Kärleken kom och blev en vana för mig, ett beroende som jag inte kan ta mig ur. Klart det känns tomt efter att ha fått närhet och kärlek i 3 års tid. Jag har alltid (inte alltid men så det känns) haft någon som kramar på mig om nätterna. Jag har alltid vetat hur det är att vara älskad. Jag vet det fortfarande.. men jag får inte längre känna känslan.
Det som skrämmer mig mest är hur lång tid det kan ta innan jag finner den där känslan. Vart när och hur träffar jag den rätta igen? Kan det ta 1,2 eller 3 år? För hur svårt är det inte att hitta rätt, att två hittar varandra och blir till ett.
Denna tanke får mig att känna brådska och det skrämmer mig. jag vet att det kommer när man minst anar det, men jag är faktiskt otålig. Jag har så mycket mer än så här att ge. Men när tiden väl är inne och ensamheten har gett sig av tror jag att det kan bli riktigt riktigt bra. Jag tänker inte längre söka utan bli funnen istället. Något som hjälper mig dit är att det är stor skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam, så ett tack till alla mina fina vänner.
Glöm inte heller att det är så lite du skänker när du ger av dina ägodelar, det är först du ger av dig själv som du skänker en verklig gåva.
Och så en liten sak till: ..Robert om du läser det här vill jag bara tacka för att du gjort mig till den jag är idag. Jag har fått fina minnen och goda erfarenheter utav vårat förhållande som jag vet att jag har nytta av i framtiden. En liten plats i mitt hjärta kommer alltid vara din, så tack!
Kommentarer
Trackback
